På hur långt jag och min lilla fröken faktiskt kommit, på inte allt för lång tid...

Jag är inte något proffs, ser mig fortfarande som nybörjare i westernridningens värld, men jag vill och jag vet vilken väg jag vill gå, det gör saker och ting så mycket lättare, för då kan man sålla bort sådant som man vet att man inte vill...

 

I alla fall...

 

I april, när vi var i Rimbo, hos John, trodde jag ju att min lilla tjej var någorlunda välhanterad och hon gick med på det mesta, så hände ju allting med henne då som ni alla vet och efter helgen bestämde jag ju mig för att jag ska klara det! Det var i APRIL...

Det är 6månader sedan

Då hade jag suttit på henne 2 ggr och gått några steg en gång. Utan smärre skador då jag inte pressade henne och gjort allt på hennes villkor (med facit i hand)

Sedan kämpade vi...

två veckor senare i Lindesberg satt jag på henne för första gången på mina villkor...

 

Hem och kämpa och kämpa.

Uppsittningar avsittningar fram stanna och styra lite.

Alla markövningar sitter ok (går ju alltid att bli bättre på allt här i världen) men jag kan skicka henne över saker och runt saker och under saker och hon liter på att dit jag säger att hon ska gå så är det tryggt att vara...

 

Sedan var Erika-clinicen i Lindesberg i Juli

Där lärde vi oss att flytta bakdelen, trava och styra och massa markträning. Flyttade ju även framdelen med hjälp av Erika på backen.

Hem och träna på det, har kunnat rida ca 1 gång i veckan nu sedan dess och tagit det lugnt och försiktigt utan press.

Nu kan vi flytta bakdel, flytta framdel ett steg, stanna, backa (inte supersnabbt, men utan protest och utan tygeltag) styra i skritt och trav och vi har även testat att galoppera en gång, på en långsida (blev ju bockar i slutet så fick göra om totalt 3ggr) jag kan be henne sakta av från trav (och även galoppen) med hjälp av innertygeln (växelspaken) och hon tycker att det är KUL!

Det är väl ändå det viktigaste!

 

Mommo såg igår kväll vad jag försökt förklara lite tidigare, hon står still i gången när jag borstar, sadlar, kratsar hovar och allt, blickstill och väntar... När jag hämtar repgrimman och repet så kliver hon fram till mig och har öronen så långt framåt så att det nästan känns tillgjort, sänker huvudet och är så glad och positiv till att se "ja! Idag är det min tur! Matte tog mig! Jag ska få jobba!" och jag kan sätta på repgrimman i lugn och ro och hon står blickstilla och låter mig pula och fixa och bara väntar på signalen att vi ska gå ut och jobba. DET ÄR EN HÄSTIG KÄNSLA! Jag är så glad att jag har mitt monster, min T-rex, min prinsessa och brat! För hon har gjort mig till en bättre hästmänniska, en noggrannare hästmänniska och en mer klarsynt hästmänniska!

 

I helgen hoppas vi komma ett steg till i vår utveckling och jag hoppas att hennes hemska sida kommer fram lite så att vi kan jobba med den, hur ska man annars få bort den?

Åh vad jag längtar tills på fredag!